En natt på akuten

Tillbaka in i bubblan, om förhoppningvis en snabbis. Det är konstigt hur snabbt man anpassar sig. Anpassar sig till ett vanlig liv utanför cancerbubblan, förutom medicineringen hemma är det inte lika intensivt på sjukhuset längre. Man glömmer nästan hur tuffa år det har varit. Eller kanske inte glömmer, men man puttar bort de jobbiga känslorna och minnena för att försöka leva så vanligt man kan. Sen påminns man snabbt att livet inte är vanligt, än. Vi gläds åt allt nytt som händer i familjen med bebis i magen, sen glömmer jag helt plötsligt allt lyckligt när C inte mår bra. Då kastas man in i bubblan igen, och tankar och rädslor väcks till liv. Även om jag vet att hon kan hantera ett virus, så har man hört hur tufft influensa eller lunginflammation är för de här barnen med nedsatt immunförsvar.

Vi åkte in till akuten mitt i natten och Naomi alltså😭finaste, gulligaste systern – jag önskar att jag hade en syster som hon. Jag blir tårögd när jag ser den här bilden, för att det är så mycket kärlek mellan dem som gör att hon istället för att sova i pappas famn, vill sitta bredvid sin syster, blåsa på hennes varma panna och klappa hennes lilla hand. Inga klagomål över att det är mitt i natten eller att hon vill sova. Bara lite oro i hjärtat och antagligen mycket känslor som kommer tillbaka till åren vi spenderade mycket tid på sjukhus.

Ibland är det viktigt att få en påminnelse om att inte stressa förbi dagen, utan däremellan försöka njuta och uppskatta något som kallas livet. Så lätt att falla tillbaka i hjulet när allt bara rullar på ❤️❤️❤️

4 kommentarer

  1. All styrka och kärlek❤️❤️❤️

  2. Kram på er ❤️❤️❤️

  3. ❤️❤️❤️

  4. Massa kramar till er fina ni <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *