Mina tankar går till en annan mamma idag

Hej mina fina,

I dag är det mors dag och jag kan bara tänka på hur tacksam jag är över att ha mina fina barn, de ger mig sån kärlek och så mycket skratt (och grå hår).

Men mina tankar går till en annan mamma som behöver den energin idag. En kvinna som jag tycker väldigt mycket om kontaktade mig i tisdags och skrev att hennes son har fått samma diagnos som Corinne. Hon har hjälpt oss så mycket sen C blev sjuk, hon jobbar på sjukhuset. Jag blev så otroligt chockad att just hon som var så nära oss nu drabbats. Det är ju verkligen en ovanlig sjukdom och ca 30 barn i Stockholm som drabbas varje år.

I alla fall, jag var uppe och träffade dem i onsdags och jag dras direkt tillbaka till början av november 2017, redan 1,5 år sen idag. Jag hade aldrig trott att jag idag idag säger att det faktiskt gått väldigt fort. De första dagarna var så otroligt tuffa, man känner en rädsla som jag aldrig upplevt förut. Ovisshet, sorg, panikattacker och igen rädsla. Jag kommer fortfarande ihåg att jag var så rädd när det började bli kväll och vi skulle sova. Jag vaknade varje natt med panikångest, jag ville dra upp alla från sängen och bara åka hem. Jag vaknade varje natt och hoppades att det var en mardröm. Mitt hjärta hoppade till varje gång sköterskorna kom in vilket de gjorde varannan timma i början. Jag hörde andra barn skrika från sina rum. Allt var fruktansvärt. Corinne skulle ta kortison 3 ggr om dagen och vi var 4 personer som höll fast henne och försökte trycka in medicinen i munnen. Jag hade ångest hela tiden och den växte sig så stark när klockan närmade sig 08 på morgonen, 14 på eftermiddagen och 20 på kvällen, då kom de in på rummet med medicinen och C visste vad som skulle hända. Min lilla bebis som bara var två år. Att hon skulle behöva gå igenom det här. Efter en vecka kom den första infektionen, blodförgiftning med CRP på 320. Vi hade ingen aning om hur allvarligt det var utan tog en dag i taget och frågade ingenting. Hon låg i 3-4 dagar helt utslagen. Sen började kroppen svara på antibiotikan och hennes CRP (infektionsvärde) sjönk.

Efter tre veckor fick vi åka hem. Bara det var så läskigt, nu skulle vi ha fullt ansvar över hennes sjukdomsläge. Tidigare hade vi ju bara tryckt på en knapp och sköterskorna var där. Nu fanns ingen knapp, precis som när man kom hem från bb med en nyfödd bebis.

I dag fick jag ett sms från mamman som berättade om de tuffa dygnen. Sonen skulle operera in porten i bröstet (port-a-catch) och hamnade på intensiven i 2 dagar. Han har idag fått sin första cytostatika och bara det var så fruktansvärt att se. Att se sitt barn få så mycket gift i kroppen, och man var helt ovetande om hur hon ska reagera. Och att man som förälder inte kan göra någonting för att skydda sitt barn. Man måste se på 😔

Jag har bara ett ord som fungerar i alla lägen – kärlek. Ge så mycket kärlek du bara kan, man kan aldrig ge för mycket. Det är någonting väldigt vackert som jag känner som mamma; att jag ger så otroligt mycket kärlek varje sekund till mina barn, men förväntar mig inget tillbaka. Kärleken för mina barn kan aldrig ta slut, den bara forsar ur mig som ett hav ❤️

6 kommentarer

  1. Så fint skrivet och så klokt och sant ❤️ Alla mina tankar och min kärlek till dig och alla tappra mammor därute som kämpar för era barn ❤️ Jag tänker på er och sönder obegränsat med kärlek!

  2. Som mamma gör det fysiskt ont att ens läsa orden du skriver. All kärlek och styrka till er. ❤️❤️❤️

  3. Stor varm kram till er och alla andra som kämpar på!

  4. ❤️

  5. ❤️❤️❤️

  6. ❤️❤️❤️

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *