Behöver jag hjälp?

Igår skrev jag att det var någonting jag klurar på som oroar mig lite. Ju längre tiden rullar på med Corinnes sjukdom, desto lugnare har processen blivit. Vi vet hur allt går till, vi vet ungefär hur behandlingen brukar gå, vi vet hur hon mår efter osv. Man har fått en form av lugn eftersom vi verkligen lärt oss att leva med sjukdomen som en del av vårt liv.

Det som gör mig lite rädd nu är att jag börjar ”landa” i allt och börjar inse vad vi går igenom. I början var det så otroligt intensivt och allt i början var nog en chock till stor del, och min överlevnadsinstinkt gjorde att jag så glatt och positivt körde på. Hur skulle vi annars göra?

Men nu, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är jag känner men jag kan tänka tillbaka på olika scenarion från de första dagarna som är väldigt smärtsamma. Det hugger i hjärtat när jag ser henne framför mig. Alla bilder som rullar förbi min näthinna. Stressen över att behöva gå igenom någonting så otroligt smärtsamt för hjärtat och själen.

Jag tänker om och om igen på en sak som kanske inte låter som det jobbigaste, men hon skulle, två dagar efter diagnos, in på sin första operation för att få sin port-a-catch. Vi skulle tvätta henne med descutan tvål, ni vet sån desinfekterande tvål som får dig att kännas som en svintosvamp. Hon skrek och skrek, tittade på mig djupt in i ögonen och skrek att hon ville åka hem. Jag grät och stänkte vatten i ansiktet för att hon inte skulle se att jag hade tårar. Då förstod jag knappt vart vi var eller varför vi var där, så chockad var jag. Det är inte nödvändigtvis de ”stora” sakerna som jobbiga behandlingar som får mig att bli som mest ledsen, det är specifika saker som var väldigt jobbigt att behöva gå igenom.

Sen ett annat smärtsamt minne jag har, är när jag gick med sköterskan in i operationssalen och skulle söva henne för första gången. Det enda jag ville var att hon skulle vara lugn och känna att jag var lugn. Jag visste inte hur det skulle vara att se henne ligga där på bristen, och den känslan känner jag som att det var igår. Jag kom ut med sköterskan och bröt ihop totalt utanför, jag kunde inte förstå hur vår värld kunde vändas så plötsligt.

Nu tillåter jag mig att gå tillbaka, jag tillåter mig att gråta när jag ser allt spelas upp om och om igen i huvudet. Det har jag inte gjort tidigare.

Jag tror att jag spärrat alla de tankarna för att klara att vara stark i nuet.

Det jag känner jag mig orolig för nu är vad som ska hända när Corinne kanske går tillbaka till förskolan och jag får tid att ”bearbeta”. Jag pratade med en annan mamma som ligger lite före oss i protokollet och hon har också varit otroligt stark och positiv hela tiden. Men börjar nu att må dåligt, precis som jag känner.

Jag har aldrig behövt bearbeta saker förut med hjälp av psykolog eller kurator, men kanske behöver jag få hjälp med min situation nu? Tänkt om det kommer som ett trauma sen. Jag har ingen aning om hur man gör, vem vänder man sig till? Jag är också rädd att jag ska störa mig på personen jag ska prata med..Jag får för mig att de är så formella och bara går efter sina papper. Jag behöver någon som är naturlig och gör det här jobbet med hjärtat. Finns det såna kuratorer? 😚

Känner någon igen sig i det jag skriver?

52 kommentarer

  1. Inte samma sak men ändå liknande smärta. När min lillebror blev psykisk sjuk så rullade mitt liv på som vanligt, man körde all in hela tiden. Han blev sjuk för några årsedan och livet rullade på. Jag började plugga på högskola och körde på, min lillebror blev bara mer och mer sjuk. Jag ser också bilder från olika ”minnen” där han står och skriker att han vill dö, min mamma står hysteriskt sidan om och bara gråter. Jag gråter. Och dagen efter går man upp och går till skolan som vanligt. Det tog mig ungefär 4 år och ett svek av min dåvarande sambo tills jag rasade ihop. Jag bara grät. Hela dagarna. Och då ska jag tillägga att min lillebror mådde bra just där och då. Jag jobbade extra natt på mitt jobb, kunde inte sova när jag kom hem utan bara grät från 08-20 på kvällen när jag skulle gå till jobbet igen. Inget var roligt. Inget fick mig att sluta gråta. Jag tror det är helt normalt att ångesten/smärtan kommer efter ett trauma. Ganska långt efter. Då man är i situationen så gör man allt för att hålla humöret uppe och man tänker inte ens, man bara kör på och reflekterar inte över vad som händer.
    Det är när allt lugnar sig som smällen kommer som ett slag i ansiktet. Jag gick till vårdcentralen och sa ”jag vill ha en remiss.” Jag behövde även uppsöka vård då jag inte åt och vägde ca 40kg. Eftersom jag bara låg och grät hela dagarna så åt jag inget. Jag googlade på psykologer där jag bor, fick en remiss av läkaren på vårdcentralen och skickade ett meddelande dit. Fick komma på en tid där man bedömer om man behöver en lång behandling av tillexempel KBT eller kort. Jag satt bara och grät på detta mötet när man skulle berätta varför man var där. Idag har jag gått 20 gånger ungefär, varje vecka 50 minuter. Bästa jag gjort! Jag har lärt mig så mycket om mig själv och visst min ångest finns kvar för min lillebror är fortfarande sjuk och varje gång han eller mamma ringer så stannar hjärtat. Men det finns så mycket annat som psykologen hjälpt mig med och jag är evigt tacksam att jag tog tag i det. Det finns alltid saker man aldrig kan få bort men man kan lära sig hantera det på ett helt annat sätt. Jag tyckte det var så skönt att träffa någon som jag inte känner och som inte dömde mig för att jag ibland kunde ha konstiga tankar om situationen med min lillebror för jag var utmattad. Utan en som var neutral i sina svar, inte alls som att tillexempel prata med sina vänner.. Mitt tips: Gå till din vårdcentral, så hjälper de dig därifrån. Kramar!

    1. Tusen tack. Vilken resa ni gjort. Hoppas din lillebror mår bättre nu.
      KBT verkar bra, jag kommer ihåg att jag fastnade för det när jag pluggade för jag har för mig att det lite går ut på att man själv ska hitta svaren?
      Jag ska kolla med sjukhuset på tisdag när vi ska ligga inne så ska jag se vilken form av hjälp de kan bistå. Annars kollar jag med vårdcentralen, tack för att du delade.
      Kram Alexia

  2. Jag tror det är superviktigt att du får någon att prata med. Det är en överlevnadsinstinkt att stänga av, såklart jättebra när det väl gäller men någon gång tror jag man måste öppna och ta tag i de svåra, jobbiga bitarna för att kunna gå vidare. Finns det någon du kan prata med på er avdelning på sjukhuset, alltså inte för att prata med som terapeut utan någon du kan fråga vart du kan vända dig? Tänker att det kanske finns stöd för anhöriga? Kanske kan du börja leta där? Jag har gått i terapi för längesen och upplevde inte att de ”gick efter papperna” MEN som med alla människor handlar det om kemi, alla klickar man inte med, då är det bara att byta! Man måste trivas och känna sig trygg och bekväm med den man ska prata med.
    Tror det är jättebra för dig att ta tag i det här, du behöver vara stark och må bra för dig och din familjs skull ❤️

    1. Ja! Jag ska kolla på tisdag med vår konsultsjuksköterska och se vem jag ska vända mig till. Jag fick också ett tips här av en läsare som går till en terapeut här i centrala Stockholm som hon är väldigt nöjd med.
      Tack för pepp, kram a

  3. Du är helt fantastisk som skriver det här! Dina ord går rakt in i mig ❤️
    Jag har inte upplevt det ni går igenom men skulle säkert tro att det är som med alla trauman, tillslut behöver man extra stöd och om det är en psykolog så absolut!!
    Dina barn kan verkligen skatta sig lyckliga att få ha en så fin mamma 💖

    1. Åh tack ❤️ så glad att jag kan skriva det och få så mycket kloka svar tillbaka ❤️ så mycket kärlek i den här cybervärlden.
      Jag tror det med. Ska kolla med sjukhuset på tisdag och se vem som kan hjälpa mig. ❤️❤️
      Tack och kramar

  4. Skolkurator

    Hej! Jag jobbar som skolkurator sen många år tillbaka. Jobbar en del med föräldrar också. Min erfarenhet av svår sjukdom i familjen är precis som du säger, bearbetningen kommer sen. När livet börjar bli tryggt igen. Då får man möjlighet att reflektera. Innan handlar allt om överlevnad.
    Att täffa någon och prata om det jobbiga låter som en bra idé. Jag tror inte att det är så många kuratorer som ”följer ett protokoll”. Jag möter varje individ där den är och jobbar med det som känns viktigt för hen. Om personkemin inte stämmer, så byt. Men jag brukar säga till mina elever att de ska testa att komma tre gånger innan de bestämmer sig. Det tar tid att få en relation. Lycka till med både kurator och sjukdom. Kram!

    1. Tack snälla.
      Kanon att du som jobbar med det här säger det ❤️ jag ska kolla med sjukhuset på tisdag. Har även kollat med Naomis skola så att hon kan träffa kuratorn och prata av sig så det inte kommer som en boom senare.
      Tack och kram ❤️❤️

  5. Vad bra att du tillåter dig att känna och bearbeta det ni går igenom. Det skär i hjärtat av att läsa det du skriver och jag förstår inte ens hur jag skulle kunna ta mig igenom något liknande själv om det var min son som var sjuk. Men jag förstår att man orkar för att man måste, för barnens skull. Jag har en vän som har en praktik där de erbjuder KBT. Bl.a. om man behöver hjälp att bearbeta något som hänt i ens liv. Kontakta Cecilia Waldenström på https://waldenstromterapi.se/individuell-terapi/ och se om det kan vara något för dig. All styrka till er! ❤️❤️❤️

    1. Så bra!! Tack snälla, så många som får hjälp genom KBT, låter effektivt. Tack för tips, kärlek alexia ❤️

  6. Hej! Jag tycker det är fantastiskt att du delar med dig av dina känslor och av ert liv och så starkt av dig att beskriva hur du känner. Jag tänker att du först ska tala med sköterskorna där Corinne får sin behandling då kan du säkert få hjälp med psykologkontakt via dem.
    Det måste vara många föräldrar som reagerar som du gör, helt naturligt efter en svår och långvarig krisreaktion. Om de inte kan, så finns det ofta fantastiska människor inom barnhälsovård som förhoppningsvis kan hjälpa dig att få rätt kontakt. Det är också naturligt att landa och reflektera, men det finns ju även en gräns över hur mycket man ska behövs hantera själv! Ta hand om dig och familjen

    Vänligen en tacksam läsare och barnmorska

    1. Tack snälla du ❤️ På tisdag ska jag prata med vår konsultsjuksköterska och se hur hon kan hjälpa mig att hitta en bra kontakt. Annars har jag fått bra tips här. Stor kram och kärlek ❤️

  7. En mamma utan dotter

    Hej Alexia!

    Jag förlorade mitt första barn, en flicka, i samband med förlossningen. Sjukhuset såg till att vi, jag och min man, fick träffa en kurator. Det är första och enda gången i mitt liv jag har haft kuratorskontakt. För mig har det alltid varit en främmande tanke men när jag förlorade min dotter insåg jag att du behöver bara ha ett problem större än du själv kan hantera för att behöva en. Att mista sitt barn är ett sådant, liksom att som du, leva med ett svårt sjukt barn. Det spelar ingen roll hur stark ens livsvilja är, eller hur mycket positiv energi man har och bärs fram av, det går inte att hantera att förlora, eller riskera att förlora, sitt barn.

    Sök hjälp. Min kurator var förnuftig, praktisk, distanserad från den känslostorm och mardröm jag upplevde. Det var så skönt att det var så. Jag behövde inte hennes ”hjärta” i min förtvivlan, utan någon som kunde hjälpa mig att hitta vägar ut ur den, eller sätt att leva med den. Och det kunde hon, just för att hon inte var känslomässigt involverad på det sättet som alla i vår närhet var, de som sörjde och led med oss.

    Jag hoppas att du förstår vad jag menar, och att du kan hitta någon som kan hjälpa dig med det du behöver, på ditt sätt.

    Kram

    1. Så bra och tack som delar. Sån mardröm det du och din man gått igenom ❤️
      Jag tror att man ska klicka, jag har ju inte gjort någonting liknande förut men nu ska jag absolut ge det en chans och förhoppningsvis är det väldigt givande för mig och min situation. Jag ska kolla med sjukhuset på tisdag när vi är inlagda sen får vi se, annars har jag fått bra tips här på bloggen. Tack, kärlek och styrka till dig ❤️

  8. Jag har inte varit mamma till ett sjukt barn, men syster till en sjuk bror. Under tiden han var sjuk var det bara att köra på. Stannade inte en sekund för att känna efter. Det kom för min del långt efter, och då var det skönt att prata med någon. Någon som är utomstående och som lyssnar. De kan ge verktyg för hur man ska ta sig igenom det som snurrar i huvudet. Jag tyckte det kom som en knall från klar himmel, det som också kallas Cancerbaksmällan. Det lättar i hjärtat att få prata av sig.
    All kärlek till er <3

    1. ❤️❤️❤️❤️❤️ tack som delar, jag ska absolut göra det. Kramar

  9. Hej!
    Vad fint det är att du skriver om det här.
    Jag har själv haft leukemi som barn och insjuknade månaden innan jag skulle fylla 3 år. Idag är jag 25 år och har, så vitt jag vet, inga som helst men ifrån min sjukdom eller behandling. Det är faktiskt till och med så att av de få minnen jag har kvar från min sjukdomstid så är 95% av de minnena bara positiva. Vet inte om det spelar någon roll för dig egentligen, men jag vet iallafall att mina föräldrar funderade mycket på ifall mitt psykiska mående skulle komma till skada efter mitt tillfrisknande, och jag menar inte att det är samma för alla, men för mig så har jag alltid känt mig som ”vem som helst” och nästan till och med glömt bort att jag har varit sjuk. Det är ingenting som tillhör min vardag, för jag kommer knappt ihåg att jag har upplevt det. Det kanske kan vara skönt att höra, tänker jag…. däremot vet jag också att min familj tänker/har tänkt mer på min sjukdom än vad jag själv har gjort, och jag skulle verkligen rekommendera dig att gå och prata med någon, för det tror jag att de också skulle behövt. Känner man att det inte passar en så behöver man ju inte komma tillbaka igen, men ge det åtminstone ett försök. Det kan nog verkligen bara göra gott att få ur sig alla känslor, tror jag iallafall.
    Ta hand om er!

    1. Jag ska ge det en chans och två och tre. Förlorar ingenting på att försöka, jag ska hitta en som jag klickar med och förhoppningsvis kan hjälpa mig.
      Väldigt skönt att höra att du är så positiv till din sjukdom. I dag senast sa Corinne snälllllla kan vi åka till sjukhuset och leka. Så hon känner sig trygg och glad med att vara där, vilket är otroligt skönt för oss ❤️❤️
      Tack som delade, kramar alexia

  10. Jag vill minnas att Astrid Lindgrens barnsjukhus hade förslag åt en när det efterfrågades och min spontana tanke är att det är kanske inte är helt omöjligt att det är en fas av krisbearbetningen som följd på diagnosen hon fick?
    Prova och se, det kanske kommer vara en positiv upplevelse att prata med någon professionell utanför din närmsta krets som inte kan dra förhastade slutsatser och där dina känslor får stå i centrum? För jag tror det är lätt att glömma all ångest och all smärta som finns i en som anhörig!

    1. ❤️❤️Ja på tisdag ska jag kolla upp det här med sjukhuset, jag tror de kan hjälpa mig att hitta en bra kontakt.
      Tack och kram ❤️

  11. Du kan ha krishantering i din försäkring, det ger dig tio besök, de ordnar kontakten!
    Är man inte nöjd så byter man.
    Annars kan du få remiss via din läkare.
    Du ska absolut röra om i det där, annars kan det bli jobbigare sen, bra tänkt.
    Du måste ta hand om dig oxå och nu när läget är lugnare så finns det utrymme för det. Det kommer bli bra.
    ❤️❤️❤️❤️

    1. ❤️❤️❤️Åh är det så!! Det ska jag kolla upp, tack Nina! Kramar

  12. Åh dina ord går rätt in i själ o hjärta…

    Det är otroligt vanligt att det blir som du beskriver, och jag tror alltid att det är bra att prata med någon som ”kan sin sak” för att få dom rätta redskapen för just dig att hantera och bearbeta allt. Sen som du skriver så är det ju såklart viktigt att det känns rätt med personen man går till, annars är det bäst att byta. Jag går själv till psykolog efter mycket traumatiska händelser och det hjälper mig mycket.

    Stor kram!

    1. Så skönt att höra att du får bra hjälp. Jag hoppas hitta någon jag klickar med, jag tror att alla behöver prata med en utomstående ibland, någon so inte dömmer eller känner dig sen innan. Tack och kram ❤️❤️❤️

  13. Usch, jag känner så med dig! Jag är livrädd för den tiden. Just nu är det bara en dag i taget. Vi går in i v 21 nästa vecka.

    1. Heja er!!! Snart lugnar det ner sig ❤️❤️❤️❤️ kramar

  14. Det är så himla vanligt att sorgen/chocken/tröttheten kommer när allt börjar ”lugna sig”. Då får man tid att tänka, då börjar kroppen släppa rustningen som man behövt ha på sig och då kommer alla känslor fram. Min son hade ett år när han var 5-6 år, då han mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Vi fick inte röra honom, han fick total panik, vi fick inte röra hans säng, då kunde han inte sova där, han var tvungen att röra på saker ett visst antal gånger osv, extrema tvångstankar och ångest. När han började förskoleklass, så började det lugna sig. Då gick jag totalt in i väggen. Jag bara grät och var så trött, så att jag somnade hela tiden, vågade knappt köra bil. Gick/körde vilse, kunde inte tänka klart en enda tanke. Kroppen hade varit så spänd så länge, så den kollapsade. Så jag tror att din reaktion är helt normal. Jag tycker du ska testa att prata med någon, det är ju bara att sluta om det inte känns bra. Ibland kan man behöva testa olika, de är ju alla olika personer och man klickar ju inte med alla. Jag gick till en KBT-terapeut som säkert var jätteduktig, men jag kunde inte koppla av i hennes närhet. Så kan det vara.

    Ta hand om dig och var inte rädd, var sak har sin tid. Kram!

    1. Men jisses, vilken tid ni gick igenom. Jag hoppas att han mår bättre nu lilla vän. Mardröm.
      Jag förstår dig ❤️❤️
      Jag tror man måste testa sig fram om man orkar, byta när man inte känner sig bekväm.
      Tack ❤️ kram och kärlek

  15. Åh det är naturligt att känslorna kommer ikapp när du som du skriver landar i allt. Jätte bra och starkt att våga lyssna in, känna och dessutom be om hjälp❤️Finns hjälp att få. Hör dig för med angörigkordinatorn på sjukhuset eller hos din husläkare för vidare remiss❤️❤️❤️

    1. Ska kolla på tisdag när vi ska ligga inne.. Tack snälla ❤️❤️❤️❤️

  16. Fina du ♥️
    Min man är sjuk i cancer och både han och jag har sökt hjälp utanför sjukhuset hos psykoterapeuter. Jag har under mitt liv gått till en mängd olika typers samtalshjälp men skulle verkligen råda dig till just en psykoterapeut.

    Jag var som du extremt stark i början, nu har min man varit sjuk obotlig stadie 4 i 5 år. Konstant en berg o dalbana men det är först nu jag verkligen behöver prata med ngn. Känns som styrkan tog slut.

    Jag har en fantastisk kontakt i sthlms innerstad jag mer än gärna delar med mig om du vill. Hon är varm, väldigt lätt att prata med, ej dömande, kunnig och fantastisk.

    Stor varm kram

    1. Åh va ledsen jag blir att höra 😥
      Finna inga ord.

      Jättegärna, det var lite det jag hoppades på, att någon skulle ha någon att rekommendera. Gärna ❤️
      Maila mig på Alexia.kafkaletos@gmail.com

      Kärlek och styrka till er ❤️

  17. Fina du ♥ I mina ögon är det inte så konstigt att du känner som du gör, du har länge varit stark och positiv genom den resa som ni kommit så långt på. Du har gjort allt du kunnat för C, men inte hunnit med dig själv ♥ Tycker absolut du ska prata med någon, VC kan säkert hjälpa dig, eller om du själv vill hitta någon privat. Har för mig att man genom sitt försäkringsbolag kan få hjälp med såna kontakter också. Stäng inte inne dina känslor, de är så viktiga att få prata om och bearbeta. DU är värd att må bra fastän lilla C kämpar med sitt, du får inte glömma bort dig själv även om jag vet att man alltid prioriterar sin lilla först ♥
    Stor kram ♥

  18. Hej! I Göteborg har vi typ 3-4 kuratorer på Barnsjukhuset, som alla vi föräldrar erbjuds prata med.

    Jag har träffat 2 st, 1 som hjälpte mig JÄTTEmkt i början, som lät mig ventilera både högt och lågt och mötte mig på exakt rätt plan. Hon slutade tyvärr jobba där, då fick jag en ny person som är ”snäll”, men absolut inte min typ, så nu har jag inte vart där sen i januari, då Molly gick in i Underhållsfasen.

    Ska nog försöka träffa en av de andra kuratorerna snart, tror det är bra att löpande ventilera det vi går igenom, det är en extrem upplevelse och som du säger: i början kör man bara på i 100 km/h och hinner/vill inte reflektera, men nu börjar det landa vad i hela friden det är våra familjer behöver hantera.

  19. Hej Alexia!
    Följer din blogg och gråter nästan alltid lite när du skriver om Corinnes och era känslor i familjen.
    Hur längesen var det ni upptäckte cancern, hur går det för henne och hur lång tid av behandlingen har ni kvar?
    All kärlek<3

    1. Hej Anna,
      Tack för kärlek.

      Det var 11/11 – 2017 så nu är det över ett år som vi har bockat av 🙂 Om du ser uppe bland mina kategorier så har jag en som heter barncancer, har svarat på massa frågor i ett inlägg, där har jag beskrivit allt ❤️❤️❤️
      Vi har fått prellat slutdatum maj 2020
      Kärlek till dig

  20. Jag har aldrig kommenterat här förrut men dina ord gick rätt in i hjärtat på mej. Din blogg är så fin. Vill också tacka dej för att du svarar alla som har skrivit och givit dej råd, det är tyvärr inte många bloggare som svarar på kommentarer så det gör din extra personlig. Önskar dej lycka till med att hitta rätt person att ventilera dina tankar med. <3

    1. Hej Flisan,
      Tack för fina ord ❤️ Ibland på vissa inlägg när det kommer mycket kommentarer kan det vara svårt att hinna med att svara alla, men jag gör så gott jag kan och jag är tacksam för alla som delar sina erfarenheter, så fint utbyte.
      Kärlek och tack

  21. Fina starka Alexia. <3
    Jag har många gånger kommenterat här i bloggen hur mycket jag beundrar dig. Det är helt otroligt det ni genomgår och att du/ni orkar på det sättet ni gör, jag vet och som du sagt många gånger så finns det ju faktiskt inget val i dom lägena, man bara måste klara det och ni gör det helt fantastiskt, det är inget jag bara säger, det ÄR så.

    Jag är sjuksköterska och möter dagligen detta, krisreaktioner och sorg. Jag kan för att hålla mig kort säga att du är långt ifrån ensam i denna situation. När allt är nytt, när beskedet hastigt kommit från ingenstans, är det många som inte känner den värsta sorgen för då befinner man sig i chock (det tillståndet kan man vara olika länge från person till person) men när det sedan kommer ikapp, när man landar i allt det man genomgår (som du börjar göra nu) så kommer mycket av den värsta sorgen och det är ofta då man behöver hjälpen (alla är olika här, ibland hjälper det av att få ventilera med en sjuksköterska/läkare och ibland med en psykolog/kurator som har lite av den mer specifika arbetsuppgiften). Jag förstår helt hur du tänker med hur du vill att personen ska vara, många kan dra sig från att prata med någon just av den anledningen och ibland är personkemin avgörande. Mitt tips är att börja någonstans, hör med er avdelningen hur du kan få hjälp att ventilera det du känner. Känns det inte bra med den första så kanske det känns helt fantastiskt med den andra men för att veta måste man ta steget, vet att man kan dra sig från att göra det för att man är rädd att det inte ska kännas bra MEN viktigt i detta är att du känner börjar någonstans och tar det allt eftersom, känns det inte bra med en så våga ta nästa steg och prova dig fram. Kanske finns det någon grupp om du vill ventilera med flera i likande situation? Hör dig för och var inte rädd att söka hjälp/stöd. <3 Lycka till och dela gärna här hur allt går <3 Massa kramar!

  22. Känner igen ❤ det finns två sidor av saken; gåvan och förbannelsen. Det är en konstant balansgång mellan rättfärdigande, acceptans och smärta. M
    Det blir aldrig som förr men det kommer funka och lite till. All kärlek ❤

    1. Jag ryser. Sant ❤❤❤
      Kärlek

  23. Och behöver du någonsin prata med någon som av olika skäl kan relatera till det du skriver och som har bra perspektiv på det så är du alltid välkommen att höra av dig. Kram ❤

    1. Tack ❤❤❤❤❤ så fint av dig

  24. Hej! Min pojkvän fick cancer (lymfom) för 5 år sedan när han var 25år och fick gå igenom extremt tuff behandling under ett halvår. I maj i år blev han helt friskförklarad❤️. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. För mig kom alla känslorna efter all behandling, man hade varit i en chock innan och bara kört på.. jag gick till vårdcentralen och fick en remiss till en psykolog som hjälpte mig jättemycket! Det är skönt att få prata med någon som inte är ens vän eller familj❤️💕

    1. Såååå underbart!!! Grattis till er ❤️❤️❤️❤️❤️ va starka ni måste blivit!
      Tack, jag känner mig så redo nu att prata med någon. Ska kolla upp på tisdag annars har jag fått många bra tips ⭐️⭐️⭐️ kärlek till er

      1. 💕❤️

  25. Inte läst alla kommentarer ovan så kanske redan någon som nämnt pts, post traumatisk stress. Kände precis dom dig, min man blev hastigt svårt sjuk i cancer och våra två små tjejer var 1 och 4. Jag körde på dag som natt. Hade inget stopp. Kände mig positiv och vi levde för dagen men allt var som en dimma. Inser nu att jag var i chock. Nu har det gått 6 månader sedan han gick bort och nu börjar alla minnen dyka upp, precis som du säger, de där smärtsamma ögonblicken, som man nu börjar återuppleva. Kallas pts fick jag höra, att man återupplever i efterhand. All styrka till dig och dina. Mitt råd är att ventilera så att det inte äter upp dig inifrån.

    1. Åh Lisa. Finns inga ord. Tack för ditt svar. All styrka till dig och dina tjejer ❤️

  26. När min dotter var färdigbehandlad för aml blev jag och sambon utbrända. Under tiden krigade vi och var väldigt positiva, men efteråt var de helt tomt. Inget funkade hemma. Det som hjälpte oss var att vila mycket och sen bara göra sånt som gör oss glada. Vi var ute överdrivet mycket och åkte skidor på isen och grillade korv i skogen.. efter 2 månader började vi bli oss själva igen och började blicks framåt. Men efter 4 månader fick hon återfall och har nu i november gjort en benmärgstransplantation och allt började om igen, har även träffat en mental coach boa arbetshälsa det passade mig mycket bättre, inga invecklade frågor utan mer att få prata av sig och han har hjälpt till att lyfta fram mina starka sidor. Jag är säker att du tar dig ur det här snart, du verkar ha rätt Mindset! Lycka till och kram till er!

  27. Jag började följa dig strax innan lilla C blev sjuk. Blir inspirerad av dig på flera olika sätt, en av dem hur du tacklar C:s sjukdom o hur du verkar vara en så närvarande och kärleksfull mamma. Blir ofta varm i hjärtat när jag läser om dig och din familj. 💜 Jag har dock reflekterat över vem som tar hand om dig i allt det här. Jag har själv av många olika anledningar behövt terapi många ggr och är väl därför lite färgad av det samt har träffat och samtalat med många människor under hela mitt liv som har det tungt eller är i sorg. Därför tänkte jag på dig men har inte velat skriva förrän nu när du tog upp det själv. Tycker du är stark, klok och modig som delar med dig hur du tänker och känner. Tror absolut det finns en terapeut och en terapiform som passar dig. Det är ingen quick fix med terapi och det är hårt jobb men så värt det. Kan tipsa om wemind. En KBT-mottagning på Rådmansgatan har jag för mig. (Nära handels). Mkt proffsiga terapeuter. Stor kram till dig

  28. PS. Känner igen det där att bara köra på. I mitt fall var det att köra på genom en IVF-process för några år sen och förra vintern gjorde jag samma sak när jag fick missfall efter enda gången jag blivit gravid på ”det vanliga sättet”. Det var min man som tvingade mig att stanna upp och faktiskt tillåta sig att sörja att vi nog inte får några fler barn.

  29. Tänker att det är svårt att säga om du behöver hjälp. Tror absolut att du har rätt i att när du kan slappna av kommer många känslor komma ikapp. Det behöver dock inte vara farligt på något sätt att må dåligt och sörja osv. Men samtidigt varför inte unna dig hjälp om du kan? Gissningsvis kan du fråga på sjukhuset om där finns ngn, och annars söka själv, tex via vårdcentralen, Om du inte gilllar personen, ja då går du till en annan. Sök en psykolog eller psykoterapeut. Mvh

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *