Magkänslan sa att någonting var fel

Den ligger och gror lite, känslan av att det snart har gått ett år sen C blev diagnostiserad. ETT HELT ÅR. Jag kan knappt förstå att det är sant. Den här tiden förra året fanns den där, känslan som sa att någonting var fel, känslan som inte gick över. 18 oktober skrev jag det här;

”I går var en jobbig kväll. Vid 18 åkte vi hem till Mary (svägerskan) och skulle hjälpa till att sätta upp lite lampor. Corinne leker med svärmor och skriker till och säger ajaj och tar sig på halsen. Då ser jag en stor knöl, stor som ett plommon, stenhårt som sticker ut. Jag fick panik, jag brukar vara lugn men det såg så läskigt ut!

Vi åkte till Astrid Lindgren som var knökfullt så jag ringde Sabbatsberg och bönade om att få komma dit, efter lite tjat fick vi en tid och doktorn konstaterade att det var streptokocker, precis som jag har. Nu blir det att vara hemma från förskolan hela veckan.

Jag kan inte glömma känslan när jag såg knölen, jag blev kritvit och upplevde en av de värsta känslor jag känt i mitt liv, fast jag har känt mycket det här året. Det var som en kniv träffade mig rakt i hjärtat. Det där var någonting farligt, det var ingen svullen halsmandel. Läkaren tittade och sa, jag har sett mycket värre, ta antibiotika så blir det bra. Om läkaren bara hade tagit ett blodprov så hade vi hamnat på KS en månad tidigare. Känslan när vi åkte från akuten var att det var tröstande och lugnande, men inte rätt. Det kändes så fel. Någonstans ville jag nog gå någon annanstans och kolla upp henne, men jag var livrädd för vad de skulle hitta. Så jag ignorerade det och hoppades att läkaren hade rätt. Så fel han hade.

Många frågar mig hur vi upptäckte att någonting var fel. Det här var en av sakerna, här har jag svarat på det och många andra frågor.

11/11 har det gått ett år, fars dag och cancerbeskedets dag.

Kärlek a

3 kommentarer

  1. Usch det är så hemskt att höra andras berättelser om hur de upptäckte leukemin. Men också så skönt att läsa från någon som gått igenom samma sak. Jag kommer alltid vara för evigt tacksam för den läkaren på vår lilla vårdcentral i Limhamn som tog mig på allvar och direkt tog blodprover på Oliver. Även om han ”bara” hade varit lite blek och hängig i två veckor.

  2. Man ska aldrig ignorera sin magkänsla! Du känner dina barn. Hemskt när man känner att man inte blir tagen på allvar…
    Tänk vad ni har jobbat på bra, och alla behandlingar ni kan bocka av, helt otroligt!
    Ha en fin helg.
    <3<3<3<3

    1. Tack Nina!! Ja man känner dem man vet precis och som du skriver ska man aldrig ignorera den känslan man har, nästan alla mammor och pappor jag pratat med har fått kämpa och kämpa för att få sin diagnos

      Stor kram

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *