Detta ständigt dåliga samvete..

Det är sent, men jag kan inte sova. Varför känns det alltid så jobbigt när de små har somnat. Då vill jag ju bara väcka dem och säga hur mycket jag älskar dem. Speciellt Naomi som ständigt söker min bekräftelse. Istället för att verkligen ge henne 100% hinner jag inte. Så blir jag irriterad för saker hon gör för att vinna min uppmärksamhet. Hon har dock börjat prata och säga hur hon känner. Att vi ger så mycket mer kärlek, och bara bryr oss om Corinne. Så klart att hon överdriver, men hon menar det också. Jag måste ändra mig och visa henne mer.

I dag var vi nere i tvättstugan, Naomi slog sig ytterst lite mot någon liten grej, det blev inte ens rött men hon gjorde världens scen. Jag höll på med tvätten och sa men gud gick det bra men inget mer. Då samtidigt är C på väg att ramla ner från bordet där hon satt så jag sprang dit. Så klart fick Naomi ett utbrott och tycker bara jag bryr mig om C. Men lilla C höll ju på att ramla ner förklarade jag. Så Naomi gör mig galen men jag vill bli klar med att hänga tvätten. C vill sitta i lilla vagnen som man kan lägga kläder i och Naomi fortsätter att älta om ingenting, sur och mini-tonårig. Hon har till och med glömt att hon gjorde illa sig utan bara kör på om någonting annat. Samtidigt har C ställt sig upp och vagnen flyger fram med huvudet i marken. Jag ser hur blodet sprutar från munnen och hela hon blir blodig.

Naomi gallskriker oh springer ut, men jag är lugn och tittar till C, hoppas att tänderna sitter kvar och försöker torka blodet som nu är över hela hennes tröja. Säkert har hon lite låga trombocyter för det blöder mycket. Men tänderna verkar vara på plats och läppen svullnar upp.

Jag blir arg på alla, inte minst mig själv, och det blir bara kaos.

Nu ligger jag i sängen och försöker fundera ut hur jag ska lösa det här. Nu vill jag egentligen gå väcka Naomi och förklara hur mycket jag älskar henne. Jag måste nog vara överdrivet kärleksfull mot Naomi. Krama henne extra mycket och ge henne enormt mycket kärlek. Jag kan verkligen förstå hur hon känner. Som att någon du söker uppmärksamhet hos inte ger dig något gensvar, nu är jag ju hennes mamma dessutom. Så tungt för henne, lilla hjärta. Det känns bara inte som jag räcker till ibland, eller väldigt ofta faktiskt.

Känner ni så då och då? 😪

21 kommentarer

  1. Känner exakt likadant med mina två tjejer 5-7år. Våran stora gör exakt likadant och jag reagerar precis som du och blir irriterad på henne sen får jag så dåligt samvete. Skönt att inte vara ensam, tack för att du delar med dig.

  2. Ni har ju en speciell situation eftersom C har en allvarlig sjukdom men jag förstår både dig och Naomi 😔 Samvetet gnager nog för alla mammor någon gång av olika anledningar. Som idag, jag snäste till åt min lilla tjej för att hon tvunget skulle berätta saker för mig när jag stod bredvid köksfläkten och inte kunde flytta mig från spisen för då hade maten bränns. Onödigt men jag förklarade sen varför och sa förlåt.
    Mitt förslag är att du och Naomi kanske skulle göra något bara ni två?

  3. Denna text Träffade verkligen mig.. jag har varit i Naomis sits med en sjuk syster.
    Jag är så besviken såhär i efterhand att min mamma inte tog mina känslor på allvar. Nog förstod jag innerst inne att hon älskade och brydde sig lika mycket om oss båda med syster var sjuk och därför fick mer uppmärksamhet. Men min känsla av att jag var åsidosatt försvann inte för det! Även om man ”vet” att man älskar båda barnen lika mycket så försvinner inte känslan för det hos Naomi.
    Hade försökt pratat med Naomi och frågat på vilket sätt hon skulle vilja få uppmärksamhet på och verkligen försöka åtgärda det.
    Jag har tyvärr men för livet av min uppväxt då min syster var sjuk och fick ”all” uppmärksamhet (tyckte jag). Medans mamma tyckte hon gav oss lika. Jag har stort bekräftelsebehov även som vuxen pga JAG upplevde att jag inte fick det som barn. (Obs hade världens Bästa föräldrar och uppväxt, men just att MINA känslor av att inte få lika mycket uppmärksamhet inte blev tagna på allvar pga föräldrarna inte alls tyckte så förstörde mycket för mig)

  4. Kan du och Naomi inte ha en dag i vecka som bara ni två gör det hon vill? Går och fixar naglarna på salong eller går till en lekplats hon vill osv. Det kanske skulle hjälpa henne förstå att du finns för båda två.

  5. Jag tror att du måste göra något med henne själv. Gå ut och ät, gå på bio, shoppa eller något. Bara ni!! Du måste släppa taget om C ibland. Att det inte bara är din man som är iväg med Naomi hela tiden, utan faktiskt du också. Jag har själv varit i sisten då jag haft en sjuk lillebror som fått all uppmärksamhet, för han var sjuk. Jag har också idag ett stort bekräftelsebehov av mig pojkvän för jag upplevt det i min barndom. Mamma och pappa försökte göra allt, men man märke skillnad. Min mamma tog dock alltid med mig ut och åt, gick på bio och så vidare när min lillebror låg på sjukhus med min pappa för att känna att jag också fick kärlek. Tyvärr räcker inte ord till i den ålder, utan handlingarna värderas mer. Det kanske är bra när ni ligger inne på sjukhus att du en natt sover hemma med Naomi och din man på sjukhuset med C. Att inte bara är tvärtom. Visst att man har kontroll behov och ens barn är sjuk, men är det värt att ens andra barn kanske ska ha men av det för restens av ens liv? När man egentligen bara kunde förändrat en sån liten liten del för den personen. För Naomi mår ju också dåligt, hon har också extrem ångest över er situation och oroar sig på sitt sätt. Därav är det jätte viktigt att göra de små detaljerna som man faktiskt kan ändra på väldigt lätt.. Förstår det är svårt och det är säkert helt normalt att känna alla dessa känslorna i er situation. Massa kramar! ❤️

  6. Min 5år äldre bror fick cancer när jag var mitt uppe i mina trotsiga tonårsår.
    Jag minns hur arg jag kunde vara emellanåt på så otroligt små saker, så som att det gick bra för mig i skolan men som jag inte fick bekräftelse för. Minns hur jag ständigt kände avundsjuka när jag gick igenom jobbiga saker (som jag inte alls anser vara jobbiga längre) för då kunde min mamma kläcka ur sig kommentarer som att det ända viktiga var min brors tillfrisknande.
    OCH DET VAR DET JU OCKSÅ.
    Men just där och då var det tufft, att försöka balansera sorgen av ett sjukt syskon och ändå förlusten av all tid med sin förälder som man en gång hade tillgång till och kanske även tagit för givet.

    Nu i vuxen ålder och många år senare så har jag ju förstått hur orättvis jag många gånger var, men jag var liten, och rädd. Idag vet jag och kan förstå hur min mamma kämpade med att räcka till och hur även hon skulle orka leva i kaoset.
    Att Naomi visar sina känslor och väljer att uttrycka sig oavsett vilken form så betyder det bara att hon är trygg nog med er att göra det.
    Kämpa på! Du är en fantastisk mamma som gör det absolut bästa du kan!

  7. Hej fina, så fint av dig att dela med dig hur du känner med barnen. Självklart älskar man alla sina barn lika mycket. Min son har en kronisk neourlogisk sjukdo, som inte syns på utsidan. Han har op 14 gånger i huvudet shunt mm. Idag är han 15 år det har varit bra i 3 år nu, peppar peppar ta i trä. Vi turades om att sova med honom på sjukhuset , fast han ville ha mig hela tiden. Vi var tvungen att bryta mönster pga syskon hemma. Tillslut fann han sig att det gick lika bra att pappan sov över. Förstår dig verkligen…. tänker på er… styrkekramar till er

  8. Jag känner ofta så med Oliver, Mollys lillebror, 3.5år. Han förstår mer och mer och gillar inte alls när familjen är splittas när vi är på sjukhuset med Molly i perioder. Det vi gör för att uppmärksamma honom lite extra är:
    – alltid alltid varannan natt på sjukhuset. Vi tror det hjälper barnen att förstå att detta inte är ett val hos mig lr min man, utan båda vill/ska/måste vara med båda barnen.
    – ta med Oliver på egna små saker, räcker med en stund på fotbollsplanen efter en dag på sjukhuset, lr typ till mataffären och säga uttryckligen att ”nu får molly vara hemma, jag behöver din hjälp i affären Oliver”. Naomi är ju mkt större och går inte att ”lura” på det sättet, men kanske lite likadant ändå, typ ta med henne till din päls-business en eftermiddag o säga att ”detta kan bara du som är så stor hjälpa mig med”.
    – låta honom ”komma undan” lite extra med mat-bråk o sånt.

  9. Ps. Kontrollbehovet känner jag med, men då trakasserar jag sönder min man med frågor istället, när han är på sjukhuset o jag hemma, vi tycker det ändå är bättre än att jag jämt skulle va där uppe. Stor kram❤️❤️

  10. Känner igen mig såå mycket bara genom att ha barn i olika åldrar med olika behov. Tack för att du delar med dig. Du gör ditt allra bästa. Mer kan ingen göra.

    Finns det tillgång till terapi för de familjer som går igenom det ni gör, genom avdelningen där Corinne får behandling? Det måste ju finnas många syskon i precis samma sits som Naomi och föräldrar med samma dilemman som ni. Nån syskongrupp där Naomi skulle kunna få prata om hur allt det här är för henne och höra andra barn berätta. Eller ni få tips om hur andra föräldrar gjort med syskon som helt självklart hamnat i ”andra hand” eftersom det viktigaste ju är att det sjuka barnet ska bli friskt.

    ❤️

  11. Jag tror de är en instinkt vi alla kvinnor men framförallt mammor har, att ge skydd åt de svaga. Jag tror där bor en lejoninna i alla mammor! Samtidigt tror jag du måste försöka titta upp och tänka på vad N går igenom. För henne är hennes tillstånd desamma som de alltid har varit. De som har förändrats mest är ju hennes syster och föräldrar. Hon behöver nog nånstans få känna de där som du pratar om ibland. -Att kunna skruva tillbaka tiden till de som var så härligt, och vara just där o då. De behöver hon känns i situationen som är just nu. Hon kan ju, till skillnad från C, faktiskt fortfarande leka och busa fritt.

    Lite som när man fick sitt andra barn. När man befann sig i lyckoruset, känslan av att skydda den nya lilla bebisen och bara vilja stirra på den dygnet runt. Då fanns där ju en annan liten människa som inte förstod allt för mycket och tyckte, Jaha? Där är en ny bebis i familj… Varför är den så intressant?
    Jag hade försökt göra något bara du o N. Gå på bio, fika, fixa naglarna. Och där o då, tar tillfället att berätta hur mycket du älskar henne. Så hon känner att du verkligen pratar till henne. Att hon där och då, är i centrum och får all uppmärksamhet från dig.
    Det viktigaste är att c blir frisk, men N måste också må bra under tiden.

  12. Jag tycker det är viktigt att du också åker iväg och gör saker ensam med Naomi, lika ofta som Mike gör det. Inte bara bio en gång utan flera gånger och så ofta du kan. Naomi vet att ni älskar henne men vad spelar det för roll när hon känner sig åsidosatt. Jag växte upp med en lillebror som hade cancer. Jag har varit Naomi med precis samma ålderskillnad. Man vill inte åka iväg med pappa hela tiden, man vill åka med mamma också. För mamma är bäst. Och så är det bara. Jag har själv barn nu och jag vet att det är slitigt även utan sjukdom i familjen men man vill inte heller att barnen växer upp med bekräftelsebehov sen. Man vill göra dom starka med bra självkänsla.

  13. Tycker det är väldigt starkt av dig att berätta så ärligt. Det är detta som hjälper oss tillsammans att visa den mänskliga sidan av sociala medier.
    Jag tycker precis som övriga att höra något en dag i veckan kanske med N hade varit bra. Att hon vet att hon har en stund där hon vet att du är hennes. Däremot kan det vara dumt kanske att för bestämma pga den situation ni är i. Men en dag som känns bra med C kanske du kan ägna åt N.
    Jag har själv erfarenhet av min lillasyster som fick cancer för 2 år sedan. Då var vi 33 och 35. Men klart att det känns även för oss trots att vi är vuxna. Jag har inte alls samma kontakt med min mamma som innan för självklart behövde min syster henne i den svåra tid som var/är. Men det blev tydligt att hon för alltid kommer ha ett speciellt band med vår mamma och jag har tagit många kliv tillbaka. Livet, men tänker att du kan förebygga dessa känslor eftersom du både är medveten om att du måste flytta fokus och finnas för båda. Det är en väldigt sund inställning. Vi räcker aldrig till, men om din egen känsla av att bara ha varit medveten och försökt tror jag att du inte ständigt kommer att ha dåligt samvete. För det är ju inte bra för någon dessvärre. All styrka till dig. Du är fantastisk. ❤️

  14. Du är världens finaste, starkaste och kärleksfullaste mamma till dina döttrar❤️

  15. Vet du vad… du är världens bästa mamma och självklart så vet dina barn om det! Ni har en speciell sits som ni sitter i just nu, och jag förstår att det tär på er alla! Det kanske bara räcker med att Naomi kan få vara uppe lite längre en kväll, poppa lite popcorn och bara få mysa ensam med er! Det behöver nog inte vara så mycket mer just nu! Åh vet du vad, vill du väcka henne för att säga att du älskar henne så gör det *ler* Tycker ni är helt fantastiska som låter oss följa med in i er vardag och allt vad den innebär! Många kramar Madeleine

  16. Tycker verkligen att du ska låta n få egentid med dig på regelbunden basis,hon behöver det!

  17. Jag tänker att du verkligen gör ditt bästa och mer därtill. Det dåliga samvetet förföljer en jämt ändå. Jag förstår att du vill vara mycket med C. Hon är yngst och dessutom sjuk. Jag tror man generellt är mer om och kring sig med det yngsta barnet. Det är inte konstigt att plats i syskonskaran formar en mycket som person. Jag tycker bara du ska fortsätta att göra ditt bästa och sätta ord på dina tankar och känslor till N. Hon förstår mer än du anar. 💗

  18. Man kan säga att jag var Naomi och min lilla syster var Corinne. Min syster var också sjuk när vi var små. Jag minns att jag alltid försökt ta hand om henne, hjälpa till och vara snäll. Jag älskade/älskar ju hennes mest av allt. MEN det fanns vissa dagar som jag kände mig helt vilsen, bortglömd och ensam. Mina föräldras uppmärksamhet var oftast på min lilla syster, och jag försökte hävda mig genom att helt enkelt göra super dumma saker såsom att klippa av min syster hår, klippa sönder mina klänningar etc… jag var alltså 6-7 år. I och med att min syster hade en tumör som man försökte minska i flera år, innan den kunde opereras bort, så var det mycket sjukhusbesök. Jag minns till och med att jag tänkte ”tänk om jag kunde vara sjuk istället”. Helt HEMSKT att jag ens kunde tänka så, ingen vill vara sjuk. Men alla barn vill ha sina föräldras fulla uppmärksamhet. Jag vädjar verkligen från botten av mitt hjärta – snälla, snälla, snälla (!!!) se Naomi. Visa för henne att ni ser henne, att ni lyssnar på henne och alltid är där för henne!!!

    Mina föräldrar är underbara, och har bett om ursäkt för hur det blev. Stress och oroa gör lätt att man fokuserar på den sjuka (vilket jag ju förstår nu i vuxen ålder, men jag gjorde inte det som barn). Detta ledde dessvärre till att jag gjorde extrema rebeller när jag blev tonåring. Jag ville minsann visa dem! Varför skulle dem bry sig då liksom?

    Naomi formar hennes personlighet redan nu! Ju mer hon hävdar sig hemma, desto jobbigare blir det för henne i skolan. Hon är sin egen individ men behöver kärlek, uppskattning och vägledning. Se henne!!! Se henne för den fina tjej hon är!!

  19. Jag hade också en lillebror m speciella behov som liten. Det hjälps inte utan man känner dig åsidosatt. Lever som på paus och måste ALLTID vara den duktiga och förstående systern… Jag förstår att det är hemskt svårt stt räcka till men håller m de andra med damma erfarenhet- se N och låt henne vara ”liten”. Önskar dig allt gott

  20. Jag måste tipsa om podden Kära barn. Louise Hallin som är utbildad och diplomerad och så jäkla duktig, på hemsidan kan man lyssna inom olika kategorier/åldrar om man har en specifik fråga annars lyssnar jag gärna på hela deras poddar och applicerar det jag kan och behöver på min familj. Kram!

    1. Så intressant! Tack för tips! Jag ska lyssna imorgon när jag tar en promenad 🙂
      Kramar A

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *