Hur mår Corinne psykiskt?

Mike_Corinne.1280x610.jpg


Hej fina ni!

Jag fick en intressant läsarfråga som jag kan tänka mig att fler vill läsa om. det kanske kan vara hjälpsamt för föräldrar som hamnar i andra situationer också

Jag undrar lite kring hur Corinne har reagerat & anpassat sig till sjukhusvistelsen rent psykiskt? Har hon varit rädd för att tex. Sätta nål i porten? Har ni några speciella knep för hur processen går till? Hur fungerade sonden för henne, gick det bra eller tyckte hon den var jobbig & i vägen? Har hon blivit lugnare nu när hon är mer van vid sjukhuset osv.? Vore intressant att läsa om

Jag tycker att hon verkar må väldigt bra och har gjort under hela sjukhusperioden. Det kan bero att hon var så pass liten när hon blev sjuk. MEN till stor del på hur vi var i hennes sällskap. Vi ville hela tiden att hon skulle känns sig trygg, glad och älskad. Det svåraste under den här perioden har varit att kontrollera sina känslor så att hon inte kände av det vi kände. Jag skrattade och babblade när någonting obehagligt skulle ske, för att försöka ”täcka” mina riktiga känslor. Jag har hela tiden försökt att hålla mig lugn och cool, oavsett vad det var. På henne har vi aldrig märkt av någon oro. Den enda gången under den här behandlingen vi har märkt en personlighetsförändring är när hon åt kortison en längre tid. Annars har hon varit sig själv, pigg och glad.

Just nu när vi kommer till sjukhuset vill hon inte vara där direkt när vi kommer, men efter en stunds lek så gillar hon det.

Jag har hela tiden försökt tänka; Det enda jobbet jag har just nu är att få Corinne att känna sig lugn och ge henne den trygghet hon behöver. Hon vet ju ingenting annat än det hon går igenom, så hon ska känna så lite obehag som går.

Att sätta nålen har ju alltid varit lite jobbigt. Under de första månaderna sattes den så ofta så efter ett tag blev hon nästan van. Hon skrek inte så mycket och var relativt lugn. Men nu när vi inte hade satt den på länge tyckte hon det var lite jobbigt. Hon skrek att hon inte ville och var orolig. Jag pratade med henne och påminde henne om att det inte kommer att göra ont. Frågade henne om hon kom ihåg sist? Det gjorde inte ont.. och direkt efter säger jag alltid, se det gjorde inte ont allt. Typ ”lurar” henne att det inte kändes alls. Jag vet ju faktiskt inte hur det känns, men de större barnen säger att det inte gör ont.

Vi håller aldrig fast henne, då blir hon galen och skriker håll inte fast mig! Så jag låter henne hålla i min hand och Mike typ blåser bubblor. Sen räknar vi inte utan bara kör efter att de tvättat och torkat. Jag själv gillar inte när man ska räkna utan tycker att det är bättre att vara oförberedd, oftast tycker jag att man spänner sig mindre då.

Jag brukar tänka på mig själv som liten, jag tittade alltid på mamma och pappa om jag blev rädd. Var de lugna blev jag lugn. Föräldrarna är barnens trygghet, de visar vägen. Man måste bita ihop och visa sig stark och trygg, även om du skriker inombords.

Sonden har varit helt fantastisk! Jag peppade de nya familjerna när vi var inne sist och förklarade att jag vägrade sond de första veckorna. Det istället gjorde att jag fick en sån stress i magen varje gång det var dags för medicin – som i början var ofta och mycket. Det var hemskt. Sen tjatet om mat hela tiden. Speciellt i början var det otroligt påfrestande för psyket, det bröt ner mig mycket. När vi sen valde att sätta sonden släppte allt. Det var som en sten släppte från mitt hjärta och sonden var som guds gåva till oss 🙂 Inget mera tjat och vi gav alltid medicin när hon sov så hon slapp veta om det. Den var mest jobbig med tejpen för att de släppte och blev smutsig. Men vi valde att sätta Mepitec som var lätt att byta när hon sov och väldigt snäll mot huden. De ser väldigt sjuka ut, men man struntar helt i hur dem ser ut, bara allt blir bra.

Mitt bästa tips till föräldrar vars barn är sjuka är att försöka acceptera situationen så gott det går, vara en stark och positiv förebild så att barnen känner en trygghet. Jag är glad och tacksam som har Mike som älskar att skratta, dansa och ger mina barn oändligt mycket kärlek. Hans bästa tips till de andra föräldrarna var; dansa mycket, och ha alltid musik på, det ger så mycket glädje. Glädje ger endorfiner och det, det är grejer det.

Endorfiner är hormoner som människokroppen tillverkar själv, och vars mängd vi själva kan påverka genom exempelvis motion. De ingår i kroppens normala hormonsystem och har kemiska likheter med opium och morfin, och det är endorfinerna som ger idrottsmän den euforiska kick som många av dem upplever när de tränar. De skapar ett fysiskt välbehag, lindrar smärta, och i extrema fall kan kroppen producera endorfiner som är tusen gånger starkare än morfin och det hjälper t.ex. patienter som har kroniska smärttillstånd. De främjar läkning av skadade och sjuka vävnader, förbättrar immunförsvaret och skapar eufori och lyckokänslor. De utsöndras genom motion, skratt, sex och förälskelse och biologiskt sett så är lycka och glädje biokemiska tillstånd, och vi vet idag att kemiska ämnen påverkar vårt humör.

Skatt är livet 

5 kommentarer

  1. Ni tänker helt rätt, jag funkar likadant och det har underlättat flera ggr!
    Vi är ju deras kompass och är vi oroliga och rädda så dom ser, så smittar det. Sen, som du säger så är det en helt annan sak inombords, vilket dom säkert kan känna av lite, hur bra jag än tycker jag försöker dölja det. Men man är inte mer än människa❤️
    Med tanke på hur glad hon är så har ni uppenbarligen lyckats!
    Det enda jag kan tänka ibland, nu när mina barn är äldre, är att jag hade nog kunnat gråta någon gång inför dom, det hade inte varit konstigt, en mamma kan oxå vara ledsen. När de var typ 10 och 12 så ramlade jag och slog mig och började gråta och dom blev jätterädda, för dom hade aldrig sett det, så dom trodde typ att jag slagit mig riktigt illa och blev helt olyckliga, det kändes tokigt, för det va ingen fara alls, mer än skrapsår och vrickad fot😄

    Sen tänker jag att alla föräldrar känner sina barn bäst, jag tror man vet vad som blir det bästa för dom, i alla lägen.

    Ni är fantastiska med era barn, kul att få följa med på er resa, som jag förstår oxå innebär ångest och många vakna nätter, men jag är säker på att ni hjälper många med erat sätt att tänka, kärlek och respekt!
    ❤️❤️❤️❤️

  2. Jag tycker ni gjort helt rätt och ni ser produkten av ett handlande i Corinne❤️ Som du säger så speglar barn till nästan 100% sina föräldrars beteende och ni verkar ha skapat en lugn o trygg miljö o bas för Corinne under hennes behandling. Bra jobbat💪🏼💪🏼 Vi jobbar enligt exakt samma teknik här och det har gett ungefär samma resultat för Molly, förutom en del mer ”djuplodande” tankar nu när hon är 5 år (var ganska exakt 14 mån sen hon blev sjuk) och hon kan säga saker som att ”jag önskar att jag inte hade den här sjukdomen mamma, och att ingen i min familj får den”. Vi jobbar med att avdramatisera så mkt som möjligt o göra saker självklara o okomplicerade så gott det går❤️

  3. Har själv blivit cytostatika behandlad och haft en port. Jag tyckte inte det gjorde ont men det blir ett lite obehagligt tryck när de ska igenom membranet. Nu är ju inte jag ett barn men känslan kan säkert vara den samma för det var känslan som var det man drog sig för.

  4. Shit vilken kämpe hon är, lilla C. Blir alltid lika imponerad när jag läser om hur hon med så stort mod, tar sig igenom alla grejer. Och ni i sig som föräldrar/familj verkar vara så fantastiska. Kan inte ens sätta mig in i vilken situation ni är i, men ni är så otroliga på att göra den ”bra”. All styrka och kärlek till er, och lite extra till lilla kämpen ♥

  5. Åh vad fint och bra skrivet! Tack för att du tog upp min fråga. Det var verkligen intressant att läsa om. Vilka fantastiska föräldrar du/ni är! Vilka förebilder för så många föräldrar som sitter i samma situation. Dina kloka och fina tankar och handlingar kring Corinne och sjukhusvistelsen borde alla läsa och ta del av. Vad klok du är. <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *